under de senaste åren har vi upplevt en spridande, nästan tysk stil debatt om brittisk identitet och Europa. Vad är Storbritannien? När var Storbritannien? Finns Storbritannien fortfarande? Kommer Storbritannien att överleva? Storbritannien har förklarats ” död ”av Andrew Marr och” avskaffats ” av Peter Hitchens. I årtionden har människor tänkt på Storbritannien som en klassisk nationalstat. Nu berättar Norman Davies att Storbritannien aldrig var en nationalstat. Anthony Barnett säger att Storbritannien aldrig var en nation, även om England var. Men Roger Scruton, i sin extraordinära bok om England, informerar oss om att England-som han tror också är död-inte heller var en nation, bara ett land, ett land, hem. Man börjar längta efter de pellucidiska förenklingarna i den tyska debatten om identitet, med dess elementära skillnader mellan Staatsvolk och Kulturvolk, och så vidare.
mer prosaiskt, svaret på frågan, ” Är Storbritannien europeiskt?”kan vara mycket annorlunda om det ges från vad som nu ibland märkligt kallas” de decentraliserade territorierna ” i Skottland, Wales och Nordirland. Anthony Barnett hävdar faktiskt i sin bok Den här gången att Brittisk motstånd mot Europa verkligen är engelsk motstånd mot Europa.för vissa kan Storbritannien bara räddas om vi har mer Europa; för andra kan England bara räddas om vi har mindre. För båda är frågan central. Hugo Young, i denna välsignade Plot, säger att den underliggande frågan för de senaste 50 åren har varit ”Kan Storbritannien… verkligen acceptera att hennes moderna öde skulle vara ett europeiskt land?”Men vad betyder det? Om substantivet ” Storbritannien ”är elusivt är adjektivet” europeiskt ” ännu mer. Detta gäller på alla europeiska språk, men särskilt på engelska.
med liten svårighet kan vi identifiera sex möjliga betydelser av Europeiska. Två är arkaiska och begravda, men har ett betydande efterliv: att vara Europeisk betyder att vara kristen och att vara Europeisk betyder att vara vit. Sedan finns det tre sammankopplade betydelser som är mer bekanta. Den första är geografisk: Europa är den näst minsta kontinenten, en västerländsk förlängning av Eurasien. Är vi en del av det? Geograferna säger ja. Många britter tvivlar på det, för den andra av dessa tre sammankopplade betydelser är, som Collins English Dictionary berättar för oss, ”Europas kontinent, förutom de brittiska öarna.”(Man undrar var det lämnar Irland.) Detta är en välbekant användning. Vi säger ”Jim är iväg till Europa ”eller” Fred är tillbaka från Europa.”Europa är någon annanstans. För det tredje betyder Europa EU.
i samtida Brittisk användning är dessa tre betydelser mycket ofta elided, men i politisk debatt är den tredje dominerande. I den meningen är frågan ” Är Storbritannien europeiskt?”kommer ner till att fråga: deltar Storbritannien fullt ut i EU? Stöder den någon version av vad människor i Kontinentaleuropa skulle erkänna som det europeiska projektet?
ändå finns det äntligen en sjätte känsla av europeisk, mer upphöjd och mystisk. Detta sjätte sinne fångades i en ny rubrik i International Herald Tribune: ”avsluta sanktioner mot ”Europeiska” Österrike, Panel råder EU.”En panel med tre” vise män ” hade just kommit fram till, efter lång överläggning, att Österrike var europeiskt. Sätt sålunda, uttalandet låter löjligt. Vad mer trodde de att Österrike var? Afrikan? Men vi vet vad de menade. De hade en katalog över vad som kallas ”europeiska standarder” eller ”europeiska värden”, och de mätte Österrike mot det. Med andra ord, mot inte en beskrivande utan en normativ, föreskrivande, idealistisk version av Europa-eller vad Gonzague de Reynold kallade, L ’ Europe europ?ne. Ett Europa europ?Ne där Hitler och Haider på något sätt inte var europeiska-eller åtminstone var un-Europeiska. Detta var, så att säga, ett Husutskott för FN-europeisk verksamhet.
är Storbritannien europeiskt i den meningen? Du kan gå ner i listan över europeiska värden och sätta en bock eller ett kors eller ett frågetecken mot varje post. Men det skulle bara betyda något om vi tycker att det är viktigt att ställa frågan på detta idealistiska sätt.
Med tanke på dessa konkurrerande betydelser av Europeiska, vill jag ställa frågan i en mer fotgängare, empirisk-vågar jag säga, brittisk eller engelska?-sätt. I vilka avseenden skiljer sig Storbritannien Mer från kontinentaleuropeiska länder än de är från varandra? I vilka avseenden är Storbritannien mer som andra länder-USA, Kanada Eller Australien-än det är som de europeiska?
det första svaret som konventionellt ges är ” historia.”Vår historia har länge berättats som en historia om Brittiska-eller är det engelska?- exceptionalism. En berättelse om åtskillnad, som börjar med separationen av offshore-ön från fastlandet, men sedan, efter slutet av hundraårskriget, av politisk separation. GM Trevelyan, i sin engelska sociala historia, säger att Storbritannien därefter blev ” en konstig ö, förankrad utanför kontinenten.”Och en berättelse om kontinuitet, i motsats till kontinentens oändliga föränderlighet, ständigt föränderliga regimer och gränser och monarker och konstitutioner. En hjärtvärmande berättelse om den långsamma, stabila organiska tillväxten av institutioner, gemensam lag, parlament och ett unikt suveränitetsbegrepp, som ligger i kronan i parlamentet.
här var de” 1000 år av historia ” som Hugh Gaitskell såg hotade om Storbritannien gick med i Frankrike och Tyskland i ett kontinentalt europeiskt samhälle. Historien berättades i lila prosa av GM Trevelyan, Arthur Bryant, Winston Churchill och HAL Fisher. Den ursprungliga historiografin kan spåras tillbaka till sena viktorianska Storbritannien, men det var fortfarande den dominerande versionen av vår historia långt in på 1950-och 1960-talet. visst var det den version som jag växte upp med, och med vilken de flesta som är brittiska och över 40 växte upp. Delvis beror det på vad du kan kalla läroboksfördröjning. Den ursprungliga historiografin själv kommer oundvikligen efter händelserna och försöker förklara dem eller rationalisera dem. Men läroböcker, skolböcker och barnböcker är vanligtvis ytterligare tio, 20 eller till och med 30 år efter. Detta innebär att den exceptionalistiska visionen, men sen-viktoriansk ursprung, var enormt inflytelserik rätt in i vår egen tid.
Du hittar spår av denna självbild på de mest osannolika platserna. Jag hittade en till och med i Tony Blairs Warszawas tal i oktober 2000. Mitt i en mycket klarögd passage om Storbritannien och Europa beskriver han plötsligt Storbritannien som ”en stolt och självständig örace (men med mycket europeiskt blod som flyter i våra ådror).”Arthur Bryant, du borde leva i denna timme!
För att ge ett par mycket mer demotiska exempel, i ett brev i Daily Mail i januari 1997, läste vi: ”vi verkar vara en klocka bort från att förlora vår suveränitet, vårt oberoende och inte bara 1000 års historia, utan historia från när den första mannen försökte skydda detta land från en inkräktare.”Eller lyssna på den asiatiska Britten Tom Patel, tjugonågot, gay, precis tillbaka från en semester på Korfu med sin älskare John Smith och prata med Yasmin Alibhai-Brown: ”Det är så svårt för oss Engelska, Du vet. De är inte som oss. När John och jag hånglade tyst, inget som vi skulle göra i England, fanns det allt detta gift i luften omkring oss. Vi är ett öfolk; vi är inte som dessa bönder.”
så tron på brittisk eller engelsk exceptionalism är djup och bred. Nu måste historikerns fråga vara: hur exceptionell är brittisk exceptionalism? Om man tittar på andra europeiska nationers historiografi inser man faktiskt att exceptionalism är normen. Varje nationell historiografi handlar om vad som är utmärkande för den nationen. Och de flesta europeiska nationer kontrasterar sin exceptionalism med någon idealiserad” västerländsk ”eller” europeisk ” normalitet-för vilken de givna exemplen vanligtvis är Frankrike och Storbritannien. Litteraturen om Tysklands ” speciella sätt ”i modern historia, Sonderweg, handlar om varför Tyskland inte blev en” normal ” demokratisk nationalstat som Storbritannien. Varje Östeuropeisk nationell historiografi har också dessa element.
det beror också på vilket Europa du jämför oss med. Om du jämför Storbritannien helt enkelt med de ursprungliga sex medlemmarna i EEG, länder med en stor mängd delade romerska och Heliga Romerska-dvs karolingiska-arv, Storbritannien ser verkligen exceptionellt ut. Men om du jämför Storbritannien med de andra 14 nuvarande medlemsstaterna i EU, eller de 20 som snart kommer att bli medlemmar, eller de 30 som kan vara medlemmar om tio till 15 år, ser Storbritannien knappast exceptionellt ut, eftersom historierna i dessa länder själva är enormt olika.
dessutom har det under det senaste decenniet skett en massiv dekonstruktion av denna stora berättelse om brittisk eller engelsk exceptionalism av historiker som Hugh Kearney, Jeremy Black, Linda Colley och Norman Davies. Det mesta av denna dekonstruktion har inte bestått i att upptäcka något nytt om det förflutna, utan helt enkelt att åstadkomma en dubbel fokusförskjutning. För det första har det ändrat fokus för att titta på de brittiska öarnas hela historia. För det andra har den tittat på vår nationella historia inom den större europeiska ramen. Jeremy Blacks arbete har varit särskilt användbart för att göra systematisk jämförelse med kontinentaleuropeiska erfarenheter. Vi påminns till exempel om att vissa andra människor i Europa också omfamnade protestantismen-faktiskt en eller två av dem uppfann den faktiskt. Vi påminns om att, över långa sträckor av brittisk historia, Storbritannien-eller stora delar av det-tillhörde en trans-Channel polity.
framför allt visar denna dekonstruktion oss att det finns mycket mindre kontinuitet än den stora berättelsen föreslog, särskilt om man tittar på Wales, Skottlands eller Irlands historia. På öarna har Norman Davies en lista över de 16 olika staterna i dessa öars historia, tio av dem under de senaste 500 åren. Jeremy Black konstaterar att britterna har ”ett geni för uppkomsten av kontinuitet.”Ferdinand Mount, i sin bok om den brittiska konstitutionen, kallar detta ”kontinuitetsmyten.”Vi uppfann uppfinningen av Tradition-inte bara boken, utan saken. Peter Scott har med rätta observerat att ” Storbritannien är en uppfunnad nation, inte så mycket äldre än USA.”
För all denna jämförande dekonstruktion är det ingen tvekan om att Storbritannien 1939 fortfarande var en exceptionell plats. Denna exceptionalism framkallas minnesvärt av George Orwell på den sista sidan av hyllning till Katalonien, när han återvänder från det spanska inbördeskriget och reser med tåg till London genom södra England och observerar ”pråmarna på miry river, de välbekanta gatorna, affischerna som berättar om cricketmatcher och kungliga bröllop, männen i bowlerhattar, duvorna på Trafalgar Square, de röda bussarna, den blå Polisen-alla sover Englands djupa, djupa sömn”-naturligtvis specificerar han England-”från vilken jag ibland fruktar att vi aldrig kommer att vakna tills vi rycks ut ur det genom bruset av bomber.”
Vi får nu höra en ny historia, en följeslagare till dekonstruktionen eller återuppbyggnaden av vår nationella historia. Det är att över 60 år sedan Storbritannien var bryskt väckt av bruset av bomber landet har blivit mycket mer europeiska, och både mindre öar och mindre transatlantiska och post-imperial. Ändå verkar bara hälften av den här historien vara sant. Ja, Storbritannien har blivit mycket mindre isolerat, mindre separat. Men har den transoceaniska eller post-imperialistiska delen av vår identitet, särskilt i förhållande till vad Churchill kallade de engelsktalande folken, verkligen blivit svagare?
Vi har sett deisolariseringen av Storbritannien. Men det är inte klart om det som har ersatt det är europeisering, amerikanisering eller bara globalisering. Om vi börjar högst upp, med suveränitet, lag och regering, är det uppenbart att Storbritannien har blivit mycket mer europeiskt. Från Romfördragen till Amsterdamfördraget-och nu Nice-har brittisk suveränitet delats och kvalificerats. Vår engelska common law är ofta underordnad europeisk lag, liksom skotsk lag. Vi har till och med den märkliga kontinentala saken, kodifierade rättigheter, med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna skriven i brittisk lag. I regeringspraxis har intimiteten i samarbetet med partner i EU ingen parallell någon annanstans. Å andra sidan, om du tittar på innehållet i politiken och frågar vad som är den största enskilda utländska inspirationen för brittisk politik under de senaste 20 åren, måste svaret vara USA. Detta är något som både Thatcher och Blair-regeringarna har haft gemensamt: en fascination för USA: s politik och amerikanska lösningar.ja, i försvarspolitiken, efter ett intervall på nästan fyra århundraden sedan förlusten av Calais 1558, har vi återigen gjort vad historikern Michael Howard har kallat ” det kontinentala åtagandet.”Brittiska trupper är stationerade permanent på Europas kontinent. Men i vilket sammanhang? Inom ramen för Nato: den transatlantiska organisationen. Den planerade europeiska snabbinsatsstyrkan kommer att förändra det, om alls, bara långsamt. Ja, i utrikespolitiken har vi ett mycket nära samarbete med europeiska partner. Titta på Balkan: den största europeiska utrikespolitiska utmaningen de senaste tio åren. Var har de viktigaste policyerna gjorts? Inte i EU, men i kontaktgruppen med fyra ledande EU-makter plus Ryssland och USA, och sedan i den så kallade Quint, samma grupp utan Ryssland. Vem är nyckelpartnern, till vilken det första telefonsamtalet vanligtvis skulle göras? USA.
vad sägs om vår version av kapitalismen? I sin bok kapitalism mot kapitalism, Michel Albert identifierar oss som en del av en angloamerikansk modell, i motsats till en Rhen-Alpinmodell. Will Hutton, i hans staten Vi är i, sätter oss någonstans däremellan. Styrkorna i vår ekonomi, som i USA, är inom områden som finansiella tjänster eller media. Vi har inte så många av de små jordbrukare och stora tillverkare som är karakteristiska för Frankrike och Tyskland och som strukturellt drar nytta av EU. Ja, det mesta av vår handel sker med EU, men den största enskilda delen av vår investering är i eller från USA.
och samhället? 2000-upplagan av kompendiet sociala trender har ett förord av AH Halsey där han citerar en annan av George Orwells berömda beskrivningar av Storbritanniens särskiljningsförmåga, den här gången från Lejonet och enhörningen: ”folkmassorna i de stora städerna, med de milda knobbiga ansikten, deras dåliga tänder och mjuka sätt, skiljer sig från den europeiska publiken.”Halsey säger att detta inte skulle vara sant idag. När han tittar på hela utbudet av data om sociala realiteter drar han slutsatsen att det som har hänt är ”assimilering av livet i Storbritannien till det i de andra avancerade industriländerna, i Europa och Nordamerika.”I testet av den sociala verkligheten är London säkert närmare Toronto än det är till Kiev. Så den” uppsättning ” som Storbritannien tillhör är inte Europa som sådant, utan snarare det som ofta kallas väst.
återigen, många Brittiska ”Pro-Europeans” gillar att citera livsstilsbevis för Europeiseringen av Storbritannien: ”titta på allt som Chianti och cappuccino vi dricker, semestern tillbringade i Spanien eller Italien, de hem som ägs i Frankrike.”De namn som nu är” bekanta på våra läppar som hushållsord ” är inte längre Harry The King, Bedford och Exeter, utan Ars Askorbne Wenger, PY Gerbeau och Sven Goran Eriksson, den nya chefen för Englands fotbollslag. Men för vart och ett av dessa exempel på europeisering kan du ge åtminstone ett lika och motsatt exempel på amerikanisering. För varje cappuccino bar finns det äntligen en McDonalds eller Starbucks. Amerikanska filmer, amerikanska tv-program och amerikansk engelska är en viktig, till och med en dominerande del av vår populärkultur.
Du kan säga att detta bara är en del av vad det innebär att vara Europeisk i början av det 21: a århundradet. En sådan amerikanisering är så att säga ett europeiskt fenomen. På många sätt är det rätt. Men i Storbritannien är det särskilt intensivt; vi är en del av det på ett sätt som kontinentala europeiska inte är. Det handlar inte heller bara om vårt förhållande till USA. I en Harris-undersökning, 1990, frågades britter i vilket annat land de skulle vilja bo. Mer än 50 procent nämnde Australien, Kanada, USA eller Nya Zeeland. Frankrike, Tyskland och Spanien gjorde bara 3 procent vardera. Bevis på en attityd, säkert. Lägg till en liten semantisk indikator. Det finns en fras som många människor i Storbritannien använder när de pratar om Amerika: ”över dammen.””Över dammen” – som om Atlanten bara var en ankdamm, och Amerika var bara den andra sidan av byn grön. I en semantisk gräns blir kanalen bredare än Atlanten.
Hugo Young insisterar på att allt detta är anakronistiskt: den levande identifieringen med vad Churchill kallade ”de engelsktalande folken” bleknar, och trots allt blir Amerika mer spansktalande och mindre Angloorienterat. ”Angloamerikanismen”, skriver han, ” måste upphöra att hindra uppkomsten av ett europeiskt medvetande i detta europeiska land.”Detta slår mig som en falsk opposition, orealistisk och förmodligen oönskad. Jag håller med Robert Conquest när han skriver, ” inom väst är det framför allt det engelsktalande samhället som under århundradena har banat väg för och behållit medelvägen mellan anarki och despotism.”Uttalandet låter lite självgratulerande, men som en historisk generalisering verkar det för mig väsentligt sant. Detta är en viktig och positiv del av vår identitet.
så, tillbaka till frågan ” Är Storbritannien europeiskt?”i den mest kända-men också mest ytliga-känslan av” är Storbritannien helt engagerat i EU och någon version av det europeiska projektet?”Tja, igen, vad menar vi med Storbritannien? Om vi menar den nuvarande valda regeringen är svaret helt klart ett rungande ja. Om vi menar den allmänna opinionen är svaret ett rungande nej.
Eurobarometern i oktober 2000 hade de vanliga frågorna om identifiering med EU. Storbritannien är längst ner i tabellen. Är medlemskap bra för ditt land? Endast 25 procent av britterna säger ja. Har medlemskapet medfört fördelar för ditt land? 25 procent. Förtroende för EU-kommissionen? 24 procent. Stöd för euron? 22 procent. Endast för att stödja en gemensam säkerhetspolitik och för utvidgningen är Storbritannien inte i botten (även om stödet för prioritering för utvidgningen bara är 26 procent).
Du kan säga ett par saker för att kvalificera den här bilden-Dyster eller uppmuntrande, beroende på din åsikt. Det första är att dessa Brittiska svar är extremt flyktiga. Om du tar den första frågan om medlemskap är bra är siffrorna: 1973, 31 procent, 1975, 50 procent, 1981, 21 procent, 1991, 57 procent, 1997, 36 procent. Vilt upp och ner. Robert Worcester insisterar på att brittiska åsikter om EU är starka men inte djupt hållna. Worcester skiljer mellan ” åsikter,” ”attityder,” och ” värden.”Han hävdar att dessa bara är åsikter, påverkade av den senaste täckningen i en press som i allmänhet inte är sympatisk för EU. Attityder, i betydelsen av mer avgjorda åsikter, Worcester finner särskilt bland ”medelklass, Äldre män.men de bevis som jag har samlat på ett styckevis sätt, och vardagliga erfarenheter av att prata med så kallade ”vanliga människor”, pekar på det faktum att det också finns djupare attityder inblandade-och inte bara bland de medelklass Äldre män som fortfarande dominerar den politiska och mediedebatten. För att citera ytterligare en undersökning frågade en BBC Mori-undersökning 1995: ”Hur Europeisk känner du dig?”Endast 8 procent av de svarande sa ”en hel del”, 15 procent” en hel del”, men 49 procent sa ” inte alls.”
det sägs ofta att tala om Europa som någon annanstans är utmärkande för Storbritannien. Det är inte sant. Det finns flera länder i Europa där människor talar om Europa som någon annanstans-åtminstone en del av tiden. Spanjorer, portugisiska, polacker, greker, ungrare gör det alla. Skillnaden är att för dem, Europa kan vara någon annanstans, men det är någon annanstans de skulle vilja vara. Det finns, tror jag, bara två länder i Europa som inte bara talar om Europa som någon annanstans utan fortfarande inte alls är säkra på om de vill vara där. Dessa är Storbritannien och Ryssland.Edward Heath sade berömt i underhuset i oktober 1971: ”vi närmar oss den punkt där, om detta hus bestämmer sig ikväll, kommer det att bli lika mycket vårt samhälle som deras samhälle.”Trettio år senare är vi lite närmare den punkten.
naturligtvis vet vi alla att våra eliter är djupt splittrade i denna fråga. Men även de mest Pro-integration Brittiska ”Europeans” talar inte om Europa som kontinentala eliter gör, som en självklarhet. Vi talar inte bara om Europa som EU-medborgare som är engagerade i ett gemensamt företag. Detta beror delvis på att vi luktar hyckleri. Vi misstänker den nationella instrumentaliseringen av den europeiska tanken. Kom ihåg Harold Macmillans kommentar om de Gaulle: ”han talar om Europa och betyder Frankrike.”Förmodligen har varje brittisk premiärminister sedan Macmillan frestats att säga det Privat om den nuvarande franska presidenten (med eventuellt undantag från Heath om Pompidou). För det är delvis sant-och inte bara Frankrike. Jag skrev en hel bok som beskriver hur Tyskland har bedrivit sina nationella intressen i Europas namn. Men det är bara delvis sant. Det finns också-och mycket i det tyska fallet-En äkta, känslomässig identifiering med ett större gemensamt projekt i Europa. Känslor i politiken ligger alltid någonstans nära gränsen mellan det äkta och det falska, mellan uppriktighet och hyckleri, men det finns en del av äkta känslor här.
detta ansluter till min sista, sjätte känsla av att vara Europeisk: den normativa känslan av l ’ Europe europ?ne. Europa som ett ideal, en myt, vars saker politiska identiteter skapas. Det är denna sjätte mening som tycks mig nästan helt saknas även bland brittiska ” Europeans.”Jag har bara sett en antydan till det de senaste åren. Det var då Charter 88, och andra i centrum-vänster, gjorde fallet för konstitutionell reform när det gäller ”europeisering” av Storbritannien. ”Europeisk” i det sammanhanget innebar mer demokratisk, modernare, rättvis, öppen-en destillerad essens av den bästa samtida europeiska praxis. Men sedan Jonathan Freedland kom och sa, nej, vad vi verkligen behöver är amerikanisering av Storbritannien; vi behöver, som hans bok Titel förklarar, att ta hem revolutionen. Den amerikanska revolutionen, det är. Och-för detta är Storbritannien-idealiserade Amerika trumf idealiserade Europa.
min slutsats? Det finns ingen slutsats, på grund av själva karaktären av ”identitetsstudier”, som sällan kommer fram till något tydligt resultat, men också på grund av den brittiska identitetens speciella karaktär. Förmodligen är uttalandet” ingen slutsats ” faktiskt en slutsats-till och med en viktig och positiv.
det råder ingen tvekan om att en europeisk identitet är tillgänglig för Storbritannien. Det finns gott om material här för att bygga en europeisk identitet om vi så väljer; att göra en ”oss” snarare än en ”dem.”Men det kan inte vara identiteten. Vi kan inte göra det uttalande som Hugo Young verkar vilja göra: ”Storbritannien är ett europeiskt land, punkt.”Eller som vi säger på vårt amerikaniserade sätt, period.de andra identiteterna är helt enkelt för starka-inte så mycket den isolerade identiteten, utan den västerländska och transoceaniska identiteten, identifieringen inte bara med USA utan med alla engelsktalande folk. Och sedan finns det alla interna identiteter, skotska, Walesiska, irländska, engelska. Svaret på frågan ” Är Storbritannien europeiskt?”måste vara” Ja, men inte bara.”Storbritanniens europeiska identitet kan bara någonsin vara en partiell, för Storbritannien har alltid varit och kommer att förbli-så länge det finns ett Storbritannien-ett land med flera överlappande identiteter.
ännu att säga” partiell identitet ” behöver inte betyda ytlig identitet, vilket är vad Storbritanniens europeiska identitet för närvarande är. När allt kommer omkring har vi i vår egen historia haft exemplet med partiella identiteter som är mycket djupa: engelsk identitet, skotsk identitet. Om Storbritannien ska vara en fullständig och effektiv deltagare i det europeiska projekt som är inriktat på EU, och vad det än blir med utvidgningen, måste denna identitet bli djupare. Det måste finnas lite mer känslomässig identifiering med den gemensamma orsaken; bara en nyans kanske av idealism, även av min sjätte mening.
detta gäller inte bara vår egen position i Europa; det gäller själva projektet. För britterna vet bättre än någon annan att artificiell, uppfann politiska strukturer kan inte överleva utan ett band av emotionell identifiering, utan någon delad myt, någon mystik, eller vad Bagehot, skriver om den brittiska konstitutionen, kallas helt enkelt ”magic.”Naturligtvis är ”Europa”, i betydelsen EU, för närvarande en konstgjord, uppfunnad och ömtålig politisk struktur-men det var också Storbritannien en gång, och kanske är det nu igen. n