Abstrakt
Uranus är omgiven av minst tio smala, täta och vitt åtskilda ringar med ett typiskt optiskt djup 0,3, varav de första nio (6, 5, 4,?, ?, ?, , ?, och ? ringar som sett går utåt från Uranus) upptäcktes från marken under observationer av planetens atmosfär 1977. I detta arbete beaktas en ganska likformig, snabbt och differentiellt roterande skiva av sällan kolliderande partiklar (när frekvensen av interpartikelkollisioner är mycket mindre än den lokala orbitalfrekvensen) i ett planet – moon-system. En måne orsakar ett antal orbitala resonanseffekter i denna kontinuerliga viskösa (genom vanliga kollisioner) skiva. Inom ramen för hydrodynamisk teori uppskattas gravitationsmoment som utövas av en yttre måne på partiklar vid en inre Lindblad horisontell resonans och motsvarande vertikal resonans. Det visas att vridmomentet är negativt vid dessa resonanser, så luckor i skivan nära varje resonans kan skapas. Det senare resultatet kan användas för att ge en livskraftig ledtråd för att lösa pusslet med smala, täta och vitt separerade ringar av Uranus. Modellen förespråkas vilket tyder på att de Uraniska ringbanorna har en nära koppling till små månar av planetens inre till omloppet av Miranda, från Cordelia till Mab upptäckt av VOYAGER 2-avbildningsobservationer 1986. När vinkelmomentet överförs utåt till månen faller materialet i närheten av resonanserna till den inre delen av systemet som studeras. Å andra sidan koncentreras vinkelmomentet i en kollisionsskiva stadigt på en bråkdel av massan som spiraler bort. I Uranus system kan denna viskösa radiella spridning av skivan (och tillhörande utåtflöde av vinkelmoment) avslutas av vridmomentet som utövas av månen via lågordningens orbitalresonans. Detta arbete stöddes gemensamt av Israel Science Foundation, Binational U. S.- Israel Science Foundation, och den israeliska ministeriet för invandrare Absorption inom ramen för programmet ”KAMEA.”