Hej,
Jag ber om ursäkt i förväg för eventuella misstag. Engelska är inte mitt modersmål.
Jag är inte säker på varför jag skriver här. Kanske beror det på att jag alltid har gillat att skriva och skriva är det enda sättet för mig att uttrycka mina känslor. Kanske vill jag bara att någon ska läsa vad jag tänker även om de inte förstår mig. Jag tror att jag äntligen har förlorat allt hopp. För några dagar sedan körde jag till en mycket hög bro. På natten är det liten eller ingen trafik och jag klättrade över det lilla staketet vid kanten för att titta ner i mörkret. Kunde inte ens se botten. Jag hoppade inte för att jag var för rädd. Inte för rädd för att dö, men rädd att fallet inte skulle döda mig och bara lämna mig mer förlamad än jag redan är. Jag har mycket erfarenhet av sjukhus och jag vill inte åka tillbaka dit. Jag har skrivit ett självmordsbrev veckor sedan och har lagt mina angelägenheter i ordning. Jag trodde att titta ner och inte besluta att hoppa skulle vara slutet på det, men jag känner för att gå tillbaka dit. Som om det är oundvikligt.
Jag är 30 år och det här blir inte mitt första självmordsförsök. Det sista försöket var 12 år sedan och jag trodde att jag var över sånt. Men det visar sig att jag inte är det. Jag är tillbaka där jag började och jag ser ingen anledning att fortsätta längre. Jag skäms lite för att berätta att jag har överlevt stadium 4 cancer, när de flesta inte gör det. jag har haft 4 tumörer under de senaste åren och min kropp ser ut som om jag har varit i en krigszon. Jag frågar mig själv varför jag ens har brytt mig om att sätta mig igenom behandlingen alls, för det kändes som helvete på jorden. Och nu känner jag mig ännu värre och jag vill inte fortsätta längre.
Jag har alltid varit en av de hopplösa romantikerna som känner, att de en dag kommer att träffa ”den”. Jag tycker om att tänka på mig själv som ganska smart och vet hur dum tanken är, men jag kan bara inte hjälpa det. Jag känner bara så. Eller kanske borde jag säga kände. Eftersom jag har träffat henne och det gick inte som jag alltid hade hoppats att det skulle gå. Hon var den första kvinnan jag någonsin blev kär i. Idiot att jag är jag trodde alltid, att när jag äntligen skulle träffa ”den” skulle alla bitar falla på plats. Men det var inget sådant. Istället var vårt ”förhållande” ren tortyr. Kanske för oss båda. Inte först förstås, men det kom dit väldigt snabbt. Och nu är jag förkrossad och utan hopp.
Du kommer förmodligen att tänka ”Åh Gud, en annan som bara fick sitt hjärta krossat och tror att världen har kommit till ett slut. Kom över dig själv”. Och kanske har du rätt. Det finns förmodligen människor där ute som är mycket värre än mig. Men det förändrar inte hur jag känner mig. Jag har aldrig haft många vänner, alltid varit utstött. Jag brukade tänka, att jag tyckte om att vara ensam och jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta någon när jag träffade henne. För mig var det en total överraskning att jag verkligen kunde älska någon så mycket. Den typen av motsäger mitt uttalande om att vara en romantisk, men att vara ensam hela mitt liv jag slags ifrågasatte om jag verkligen skulle hitta någon trots allt. Och vet att jag har förlorat henne Jag är övertygad om att det inte finns något kvar för mig i denna värld. Inget bra händer mig någonsin och även när jag hittar ”den” är det bara ett annat sätt för livet att sparka mig i nötterna. Kanske misslyckades mitt första självmordsförsök trots allt och jag är redan i helvetet. Efter alla de saker som har hänt mig under de senaste 12 åren är jag nästan säker på det. Jag antar att jag kommer att ta reda på när jag äntligen hittar modet att hoppa.