under läsning kommer läsarna inte att känna igen ett ord om de inte fixerar inom tre till fyra teckenrymder i ordet. Detsamma gäller för hastighetsläsare och skummare. Hastighetsläsare kan inte svara på frågor om en huvudpunkt eller detalj, om de inte fixerade direkt på den eller inom tre teckenutrymmen. När en text tas bort medan du läser kan läsarna bara rapportera exakt om ordet de fixerade på eller nästa till höger. Det finns inga bevis från ögonrörelseforskning att individer gör förutsägelser av text baserat på hypoteser om orden i periferin så att de kan hoppa över eller spendera mindre tid på obetydliga eller överflödiga ord.
de flesta hastighetsläsningskurser hävdar att perifer vision kan användas för att läsa text. Detta har föreslagits omöjligt eftersom texten är suddig ut genom brist på visuell upplösning. I bästa fall kan den mänskliga hjärnan bara gissa på innehållet i text utanför makulärregionen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med konceller bort från mitten av synfältet för att identifiera ord i fältets periferi.
det har föreslagits att fixeringsspänningen kan sträckas genom träning (meta guiding) för att ta in så mycket som en linje i syfte att skimming eller hastighetsläsning. Men andra källor tyder på att användning av denna metod kan resultera i en kraftigt minskad förståelse i jämförelse med normal läsning (”rauding”).
vissa hastighetsläsningskurser betonar att det mänskliga ögat måste röra sig mycket snabbt. De betonar också att det mänskliga ögat ska röra sig i ett mönster för att fylla i den information som inte uppfattades korrekt. Den effektiva gränsen för skanningshastigheter baserat på gränsen för det mänskliga ögats upplösning är cirka 300 ord per minut. Det hävdas att sådana hastigheter också kräver stor övning och extremt snabba ögonrörelser, även om forskning tyder på att sådan träning inte är möjlig. Det har föreslagits av vissa hastighetsläsningspromotorer att läsarna som uppnår sådana hastigheter är på autismspektrumet. Forskning om läshastighet tyder på att studiestrategier, snarare än snabbläsning, förklarar varför expertläsare, som professorer och redaktörer, är effektivare än andra.